It's a disgwace, It's a disgwace!

Egentligen slungades mitt intresset för Champions league ut från balkongen samma sekund som Liverpool slogs ut ur turneringen, men då TV:n forfarande tycktes fungera och total matthet råder har jag kikat på CL med ett svidande öga. Två saker har jag inte kunnat undgå att notera:
1) Myten om Arsene Wengers gyllene generation, attraktiva fotboll och Arsenals talangfabrik är just en myt samt 2) Chelseas trupp konstitueras av den fetaste blanding osympatiska kräk sedan Bush och hans kompisar bossade i vita huset. En omskriven domarinsats till trots, igår skipades rättvisa!



Först och främst, Arsenals s k direktfotboll, floowing footie och allt vad skräpet kallas... Har jag förstått det är att så är planen att sammansätta ett gäng killar som tänker med fötterna och gillar boll för att sålunda fira fina fotbollsframgångar i triangulära flavour of the day-formationer. Vad som emellertid möter ögat är ett par ryggradslösa, självgoda, överreklamerade, klena posörer - och det är bara Adebayor och Fabregas. Resten av laget ser ut och uppträder som Milwall. Min frustration kommer förstås av att de låter sig köras över av United, det ska sägas, och den förstärks av vetskapen om att de förmodligen också kommer böja sig och sära skinkor i ligan vad det lider.

"Men det är ju ännu bara ett ungt lag, de kommer att lära sig av och växa av den här erfarenheten". Va? Nej! Arsenal är inte något konfermationsläger längre, deras medelålder är inte den lägsta i Premier league och deras medelmåttor kan knappast betraktas som talanger då de legat på A-lagskontrakt i flera år. Sure, här finns lite kreativitet i form av Arshavin, Van Persie etc, men som helhet... Arsenal är fotbollens motsvarighet till hockeyfrillan: business fram, party bak.

En ny Seaman, Adams eller Viera är medicinen, inte ännu en obskyr, mentalt och fysiskt löst sammanhållen, fransk-kongoleansk offensiv mittfältare med assymetriska corn rows som jonglerar på lilltån och kryssar fram i sexiga hexagoner.

Jag bör även skriva av mig kring Nicklas Bendtner. Alla "topp-fyra-lag" har en Nicklas Bendtner. Ett komplett poänglöst plus-5o-miljonersfelköp som fansen grinar illa över, eller åtminstone borde göra det. United har stolpskottet Anderson, Liverpool har den mindre lyckade Lucas Leiva, Chelsea har Kalou (eller Quaresma). Arsenal har ett par stycken, men den som framför allt utmärker sig i all sin uselhet är Nicklas Bendtner. Många Liverpoolsupporter minns förstås då han räddade ett poäng åt Pool genom att inte bara blockera Fabregas skott på mållinjen utan också bryta upp hela anfallet genom att ligga i offsideposition. Själv hade jag kunnat vara gladare. Bendtners existens i sig är en större förlust för fotbollen.
Den berömda droppen, den föll häromdagen, ner i Bendtners egen strupe. Dagen efter att hans Arsenal torskar dit mot United bestämmer sig avskrädet för att dra ut på en krogrunda och dynga ner sig så pass att han måste eskorteras hem - somnambulent drägglandes, med brallorna i släptåg (se bild). Det här hade förstås bara varit en käck anekdot om det inte vore för att danskjäveln checkar ut blasfemiska summor pund i löfte om att infylla tusentals supporterdrömar samt vara ett föredöme för kids runt om i hela världen - mina minsta förväntning är att han utåt sett agerar proffesionellt och är uppenbart glad och tacksam över att någon överhuvudtaget låter honom se Premier league gratis, än mer spela.

Analogin förstärks av den tragiska världsnyheten om Arsenalsupportern som hängde sig efter genomklappningen mot United:

"An Arsenal fan has hanged himself after his team lost 3-1 to Manchester United in the Champions League Semi Final last night. English clubs enjoy a passionate following among Kenyan locals. Suleiman Alphonso Omondi, a 29-year-old Kenyan from Nairobi was found dead at his home just hours after his heroes slumped out of the coveted competition. Police confirmed football-mad Mr Omondi was wearing his Arsenal shirt when he took his own life. Mr Omondi's friend Calvin Otieno said: "We were watching the match at Bamba 70 pub, and when Arsenal were defeated, Suleiman just walked out in protest and he was crying." "We didn't know he was going to hang himself until this morning when we received the reports and came here to find his body at the balcony"m said Calvin Otieno, Friend. Football related tragedies are frequent in Kenya, where English clubs enjoy a passionate following among the locals. European games, in particular the UEFA Champions League, attract more attention than national and continental fixtures. For many Arsenal fans, the tie was a chance to salvage a disappointing season. It has been four years since the Gunners won a domestic or European trophy."'

Vi har olika sätt att smälta en förlust på, eller hur Nicolas Bendtner?

Jag blir så upphetsad av denna styggelse att jag nästan glömmer bort den värsta hädelsen av dem alla, vilket i o f s vore bekvämt. I längden blir det dock oundvikligt att nämna den brittiska huvudstadens andra svavelosande smädelse. När Current 93's David Tibet sjöng in Lucifer over London, visste han då att det skulle bli en profetia över Chelsea FC:s perversa förehavanden? Klart han visste.

Great Anarch and Monarch of Not / The Flight of Lucifer over London 
... 
And all the little Christs I call / Are laughing through the green green fields / Some of those angels have the face of God
/ And some of them have the face of dogs
...
His banners broken flags in the wind / Devouring life he breaks at walls / The glint of dead fruits glint

Kliniskt, i detalj ingående, skådar Tibet oligarken Abramovichs (vars imperium byggst på mediala lögner, brytna ryggar och utsugning av hundratusentals arbetare) inflygande över London. Hur rubels blir pund och legosoldater utan moral och hederskodex skrattande skriver på för fantasilöner - en del med överslätande lögner om klubbkänsla och vinnaranda (såsom Lampard och Terry) andra med illa maskerat förakt mot fotbollen (Anelka) och ytterligare några med hundansikten (Drogba). Återstår gör bara det robotlikna, tankebefriade viftandet med plastflaggor, utdelade av matchvärdar i hopp om att bygga historia och atmosfär på konstgjord väg.

Gårdagens match mot Barcelona var den första i vad som förhoppningsvis blir en lång serie repressiva åtgärder av en högre makt. Efter att ha ramlat, filmat, fuskat, tjuvtricksat, spottat, lipat och lyxshoppat sig fram genom otaliga matcher i Premier League och Champions league sade slutligen Gud ifrån, genom sitt sändebud domaren. Gång efter gång förvägrades straffsparkar, frisparkar och pliktvarningar. Domaren bar sitt martyrskap matchen igenom (frånsett en kryptisk utvisning av Barcelonas Abidal).

Chelseaspelarnas reaktionerna var löjeväckande. Istället för att anamma det populärkulturella sentensen "Kharma is a bitch" och se den poetiska rättvisan i detta leder man upplopp mot domare, förbund och stackars mediautsända. Längst fram i hären spatserar antikrist själv - den störste fuskaren av dem alla, Didier Drogba - i ett par flipp-flopps. "It's a disgwace, it's a disgwace, a fucking...", skriker han (se klipp). Samtidigt som jag förundras över att fyra säkerhetsvakter, flertalet lagkamrater och hans manager alla kan knuffa på och dra i Drogbas tröja utan att han ramlar omkull så gråter av gudsfruktig lycka.

Jag hoppas spelare världen över tar till sig av Drogbas tunga dom och inte tvekar att återbruka den var gång hundrakilosklossen blåser omkull i straffområdet.

Vidare rapporterar brittisk media: "Chelsea fans also threw flags at the officials and the Barcelona bench." Ojojoj. Dom var alltså så arga att de kastade sina speciella, identiska gratisplatsflaggor!

John Terry, Chelseas lagkapten, var också han mycket vred. Vilket han vädrade såväl på planen som efter matchen. "I'm fully behind Didier and the way he reacted," menade Terry. "But the fact is the referee is the one who should face the consequences, not Didier". Vågar man hoppas att FA sätter ner foten och slår till med en riktig hat-trick: asvstängningar för uppviglarna Drogba, Ballack och Terry? Knappast. Där tar Guds makt slut.

Ska jag sätta punkt för denna Dagarnas skum-eskapad någonstans så görs det kanske lämpligast med ett kollage över den store John Terry, dagligt avskum:

ROLE MODEL

IDOL
HARDMAN

HERO


http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wennman/article5085572.ab

Inledare

I livet är det huvudsaken framför allt att ha uppfattningar a priori. Det visar sig, faktiskt, att de stora massorna har fel och individerna alltid har rätt. Man får akta sig för att härleda regler för sitt uppträdande ur detta: dessa ska inte behöva formuleras för att man ska följa dem. "Det finns bara två ting", menade författaren Boris Vian; "det är kärleken i alla former, med vackra flickor, och musiken, New Orleans eller Duke Ellington. Allt annat borde försvinna, för allt annat är fult".

Nu ska vi - som vanligt när vi läser eller lyssnar till Vian - inte vara så noga med vad han säger, utan mer hur. Hans tankars förverkliganden i sinnesvärlden bestod, i egentlig mening, huvudsakligen av en projektion av verkligheten, i en skev och upphettad atmosfär, på ett referensplan som går i oregelbundna vågor och framvisar en förvridning. Utan att vara specifika tycker jag vi kan stanna upp vid Vians svart-vita världsuppfattning och fundera på ifall vi verkligen behöver de där förhärskande gråskalorna? Jag tänker skriva om böcker, film, fotboll och kanske också kärlek och musik. Framför allt tänker jag skriva som om inget annat existerade i min sinnevärld.

Välkommen till min blogg!